jag behöver nått att tro på. jag behöver nån att tro på. jag behöver att nån tror på mig. jag vill ha nått att leva för igen. just nu lever jga knappt. jag sover praktiskt taget hela tiden. om jag inte sover så gråter jag eller skär migsjälv. jag skolar och äter aldrig. jag vill bara bli bättre. jag villl bara hitta vägen tillbaka. mörkret skrämmer mig. mina mörka tankar skrämmr mig. det är som att jag lever i en mardröm. jag vet ju att det som utspelas i mitt huvud inte är sant men jag är rädd. jag r så fruktansvärt rädd. och ensam. jag vet inte vars ja ska ta vägen längre.
idag skolkar jag igen. jag jag så sjukt mycket ångest att jag orkar inte lämna sängen. vet inte vad jag ska göra längre. tänker nog lägga mig och gråta lite och skära mig nu sen samla mig, fixa mig och ha meningslöst sex. det känns faktiskt som en bra plan. ska även röka lite och kanske snorta nån lina.
som sakt,idag är en riktigt jävla dålig dag. en sånhär jag man undrar om det inte hade vairt 10000000 ggr lättare att va död. allt går ändå åt helvette för mig. men somsakt, antigen så vinner jag över min depression eller så tar jag livet av mig för dethär är fan inte värt det.
på senare tid har jag mått heeelt värdelöst och jag är en sånhär idiot som gör allt värre för mihsjälv när jag väl mår dåligt. älskar att skada migsjälv på alla möjliga tänkbara vis. men pulver som jag är så kan jag lova att jag förtjänar det.
jag skokar heeela tiden för jag orkar inte gå till skolan när jag har ångest och så går jag inte till skolan får jag ångest för om jag inte får bra betyg så kommer jag inte in på ett bra universitet och då kommer jag inte bli advokat och då kommer jag sluta som en hora. jag röker och tar droger och dricker hela tiden, jag har även sex med fel personen och skär migsjälv för att straffa mig själv. Helt ärligt så suger det att vara mig och jag skulle göra vadsomhelst för att få bli lyklig. och kom inte med nå jävla "men du måste ju kämpa" för satan om inte jag kämpar men helt jävla ärligt så har jag inte orken att ta mig ur en sånhär svacka igen.
denhär hösten är slutet på min depression. jag struntar i om det betyder att jag måste ta mitt liv för att bli fri för nu orkar jag ärligt inte längre. jag tänker inte ha det såhär, jag har inte bett om dethär. så antigen så vinner jag över dethär och blir fri eller så vinner dpessionen över mig och jag dör. hursomhelst så bllir jag fri och justnu är det allt jag vill.
Jag har aldrig mått som jag gör nu. jag trodde att jag hade nått botten förra våren då jag verklgen mådde pinns men hur jag mår nu är fan inte ens mänskigt. Jag mår så psykiskt dåligt att det gör fysiskt ont. HELA TIDEN. det gör alltid ont och jag kan inte göra mig av med smärtan. jag vill inte låta som en liten fjortis med pappa komplex som vill ha upmärksamhet, det är inte jag.
jag är en 16 årig tjej från umeå. jag har skatad migsjälv på olika sätt sen jag var sex år. när jag sex år så dog min farmor som även var min allra bästavän i cancer. Detta hände samtidgt som min mamma diagnoserades med sjukdomen MS. Det är e sjukdom som bara blir värre och värre med tiden till man dör. Det har alltid gjort så ont i mig att min mamma inte har varit som alla andra mammor och det tar dagligen min energi att se min mamma och veta att hon inte är frisk. det gör hysteriskt ont i själen kan jag lova.
jag har sen alltid slitit i mitt hår vilket ledde till att jag var flintskallig under en lång period som barn. sen har jag varit ett fan av att tröst äta och att skada migsjälv genom att skära mig etc.
Jag har gått på bup i två års tid nu och är diagnoserad med OCD, depression och paink ångest.
justnu känner jag mig som en fake barbie, jag har slutat äta för att bli smal, jag har löshår och sminkar mig timmar dagligen, jag har ett alterego som heter martina och hon lever det perfekta livet jag vill uppnå. jag gör allt för att framstå perfekt och för att ignorera det faktum att jag mår skit.